mosterbi -

Sebastians moster gästbloggar

Hej!

Har aldrig testat att blogga förut och tror egentligen inte att det är något för mig. Ska skriva ett inlägg här på min kära lillasysters blogg om Sebastian och några av mina tankar runt allt som hänt.

Det har snart gått 5 månader sedan vi fick beskedet att Sebastian inte levde i Maries mage längre. Tiden efter det har så klart varit fylld av många ledsna stunder och tillfällen när man tycker det är så sjukt orättvist att han inte fick stanna hos oss.

Jag som skulle bli världens bästa moster!

Jag ville få snusa bebislukt, få ett samtal från Marie att han hade lett sitt första leende, se han bli ett sockergryn när första tänderna kom. Jag skulle göra allt för att det första ordet som kom ut var Moster.

Trodde det var en klyscha att man lär sig vem som är ens riktiga vänner när man går igenom något tungt, men det stämmer faktiskt. Vissa som jag trodde ställde upp när som helst visade sig göra nästan tvärt om medan andra skickar sms eller frågar hur läget är varje gång vi träffas. Fortfarande.

Då kommer den stora frågan...

Hur länge kan man egentligen vara ledsen för att ett barn som vi aldrig fick träffa inte finns längre?

Enligt min åsikt så kommer sorgen alltid finnas kvar, den kommer bara att dämpas så att livet orkar gå vidare. Det som gör mig irriterad är att det verkar finnas vissa som anser att det det inte är någon idé att sörja ett förlorat barn, det är bara försöka igen. Hur tänker man då liksom?!

För min syster och David är det Sebastian som är deras första barn, även om han tyvärr inte finns här på det sätt som vi alla hade önskat. När det kommer ett till barn kommer det att vara Sebastians lillasyster eller lillebror.

Vet inte riktigt vad jag ska tro, men ibland har det visat sig tecken där man skulle kunna tänka sig att det är Sebastian som visar att han finns vid vår sida. Det största tecknet är att en speldosa, som inte fungerat på flera år, helt plöstligt börjar spela melodin Happy Birthday vid tidpunkten kring när det precis var en månad sen Sebastian kom ut. Sen fick vi den inte att spela igen!

Avslutningsvis vill jag bara säga att Marie och David är några av de finaste människor jag vet och har liksom andra änglaföräldrar inte gjort något för att förtjäna att förlora sitt barn.

/Moster E

2011-09-27 @ 12:05:05 Sebastian <3 Permalink

Kommentarer

Postat av: Elsa Lundberg

Fina ord från en fin moster,ögonen tåras och hjärtat vill brista.Tag hand om varandra,Kram alla.

2011-09-27 @ 14:21:39

Postat av: Anette Eriksson

Åh vad livet är orättvist ibland! Lider verkligen med er alla, även om jag inte tror att någon som inte gått igenom det själv helt kan sätta sig in i en sådan fruktansvärd situation....

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Sebastian snart får titta ner på sin pappa och mamma som gosar med hans lilla syskon.

2011-09-27 @ 15:17:07

Postat av: Moster L

Du skriver verkligen jätte fina och tänkvärda tankar. Sen måste jag bara säga att du redan är en fantastisk Moster, det känns jätte orättvist att Sebastian inte fick uppleva dina goda, roliga och mysiga "moster sidor" som både du har. Sidor som även Marie har som är mostrar till mina barn.

2011-09-27 @ 16:45:00

Postat av: David

Vilka vackra ord Elin. Vill även tacka er alla som har visat sitt stöd genom sorgen och hjälper oss att resa oss igen. Sebastian kommer alltid att finnas med oss, i våra hjärtan, i våra gärningar och i våra tankar. Trots hans korta resa så har han format oss och lämnat ett stort avtryck i våra liv. Från en ledsen pappa till Sebastian.

2011-09-27 @ 17:40:40

Postat av: Mormor/Gunilla

Ja inte kan man läsa något sådant utan att tårka tårarna!Kram till alla !

2011-09-28 @ 16:22:56

Postat av: Louise

Fint skrivet :) Och sant alltihopa

2011-10-03 @ 22:32:08

Postat av: Evelina

Jättefint skrivet!

2011-10-04 @ 08:23:16
URL: http://loon.blogg.se/

Trackback